22:32:00
Sommar i Indiana Beach - Kapitel 13
Ett litet vitt rum med någon apparat till vänster om mig och en sovandes kille i fåtöljen till höger om mig var min syn när jag öppnade ögonen. Det tog ett litet tag innan jag förstod vart jag hade hamnat. På sjukhuset. I en sjukhussäng. Jag lyfte mig lite försiktigt och överblickade mitt högra ben som var inlindat i ett bagage. Ända upp från knäväcket ner till foten. Allt jag ville nu var att lämna denna skitstad. De veckor jag hade spenderat här hade bara fått mig att må sämre och sämre. Jag hade verkligen fattat nu att pappa inte hade något intresse av att träffa mig alls. Jag var ingenting för honom. Osynlig. Jag tänkte inte lägga mer tid här för att vänta på honom längre. Han dök ju ändå aldrig upp, så vad var meningen? Jag flyttade min blick från mitt ben till Gavin som sträckte på sig. Han öppnade ögonen och hans sura ansiktsuttryck byttes snabbt ut till ett leende.
”Varför lyckas jag alltid göra dig illa när vi är med varandra?” frågade Gavin och gav efter sig ett skratt.
”För att du aldrig lyckas lämna oturen hemma Gavin” svarade jag kaxigt och log.
”Hur är ditt ben?” frågade han flyttade blicken till mitt bandagelindade ben. Jag ryckte på axlarna. Jag hade faktiskt ingen aning.
”Vet faktiskt inte. Jag kanske borde testa…” Jag slängde av mig täcket och reste mig upp. Sedan tog det stopp. Jag kunde inte ens flytta benet utan att det smärtade enormt.
”Okej. Det här gick inte så bra” Jag drog på mig täcket och la mig ner igen.
”Antar att du får leva med kryckor ett tag” sa Gavin och ställde sig upp.
”Gavin, kan du hämta en sjuksköterska?” bad jag honom och la på ett leende på läpparna.
”Självklart... Strax tillbaka” svarade han och lämnade rummet. Trots att jag gillade hans sällskap var det skönt att få vara ensam en stund. Jag var och hade alltid varit lite av en ensamvarg. Egentid var viktigt för mig, och för att jag skulle må bra. Jag stängde ögonen och slappnade av men vaknade genast några sekunder senare då dörren smälldes upp. En sjuksköterska med kortklippt blont hår och svarta glasögon äntrade dörren med Gavin som kom efteråt.
”Hur mår du nu, Macy?” frågade sjuksköterskan med en överdrivet glad röst.
”Jag mår bra och vill gärna åka hem så fort som möjligt” Jag kände mig färdig här på sjukhuset. Sjukhus fick mig alltid att tänka på mamma och de långa nätterna jag spenderat där, orolig och olycklig.
”Självklart får du åka hem om du vill Macy. Ditt ben är bra nu” sa hon med den där irriterande rösten igen. ”Du kommer att få med dig en rullstol hem som du ska ha den första veckan. Sedan tror jag du kan börja använda kryckor” Rullstol? Skämtade hon? Skulle jag ha en rullstol i en vecka i mitt lilla motellrum? Då kunde jag ju lika väl vara här i en vecka till. Det skulle vara som ett fängelse vart jag än befann mig. Sjuksköterskan lämnade rummet och kom några sekunder efter tillbaka med en rullstol.
”Jag antar att du kör henne ut?” frågade hon och vände sig mot Gavin.
”Japp” sa han och nickade. Han körde fram rullstolen till sängen och lyfte upp mig från sängen ner i rullstolen. Nu kunde jag känna den förbaskade smärtan igen som jag kände på stranden igår efter olyckan. Den var inte lika stark, men ändå stark nog. Vi tackade sjuksköterskan för hjälpen och lämnade sjukhuset.